En livsupplevelse

Jag har sagt att någon gång i livet ska jag springa maraton. Efter många funderingar, träningstimmar och diskussioner med vänner och arbetskamrater stod jag i lördags bakom startlinjen på Stockholm maraton. Som vanligt har ambitionerna varit höga, kanske för höga för vad tidsschemat mäktat med. Vid en check härom veckan låg jag 23 mil bakom träningsplaneringen. Har varit förkyld ett antal gånger under våren, mycket på jobbet, en valrörelse med personvalskampanj att driva. Sådant är livet för en löpare. Blev en kampanjtröja med texten Kryssa nr 20 den 7 juni annahard.se och moderatloggan.

Som förstagångslöpare är det svårt att veta vilket tempo som man klarar av. Startade ganska optimistiskt. Ovanligt nog hade jag några konversationer med mina medlöpare. När jag hade det som tyngst kom en tjej att prata om det fruktade repet. Till saken hör att vi var närmare en timme från den men det gjorde det psykologiskt tyngre när det var som jobbigast. En stund senare, strax efter 30 km, fick jag stöd från en medlöpare som gav mig tips som gjorde att jag orkade ta mig i mål. Stort tack!Om du läser detta , hoppas att du, efter omplåstring, också kom i mål.

Som min före detta tränare lärt mig in lade jag in en extra växel vid när det var några kilometer kvar. Och precis som min före detta chef berättat. Nu vet jag hur underbart det känns att springa in på Stockholm stadion. Hur trött man än var så kunde jag lägga ytterligare en växel på upploppets sista 195 metrar. Tiden? Jag kom under 5 timmar.